﻿Lucys belägenhet var ingalunda afundsvärd.
Skogen låg der svart och tyst, och de skugg-
lika ytterlinierna af trädstammarne skilde sig
knapt från det allmänna mörkret. Det tycktes
henne, som om hon befann sig i en oerhörd
samling af tystlåtna jättar, hvilka här och der
hviskande stucko sina hufvuden tillsammans
och hotande böjde sig ned öfver det eländigt
ringa menniskobarnet vid deras fötter. Högt
upp öfver henne ruskade det i löfvet — en
nattfogel skakade sina fjädrar — och bredvid
henne prasslade det sakta i mossan — en orm-
slå lemnade sitt skyddade läger, för att be-
gifva sig ut till sina nattliga göromål. Lucy
kämpade tappert, för att icke varda slaf under
sin lättrörliga fantasi. Hon uppspärrade sina
ögon så vidt hon kunde, för att i så tydliga
konturer, som möjligt, varseblifva de henne om-
gifvande gestalterna, hon sökte göra klara och
tydliga för sig orsakerna till det här och der
uppdykande bullret — och hon sökte med all
magt styra och fästa sina tankar vid fattliga
och begripliga saker och ting. Men hon var
uttröttad och genomvåt samt uppskrämd och